att sörja en katt

Just nu sover den lille och jag går runt små pillar med lite. Då jag i min ögonvrå ser något svart, jag ska precis säga hej Max. Men stoppar mig själv, Max eller Maximus som han hette, fick somna in i onsdags förra veckan.

 Och fortfarande saknar jag honom något så otroligt. Det är små saker hela tiden, sa min man här om dagen och det stämmer.
 - Det är ingen som kommer ner för trappan och hälsar på en när man kommer hem.
 - Det är ingen som kommer och stryker sig mot ens ben när man öppnar kylskåpet
 - Ingen som tigger och får den sista biten köttfärs när man ska göra köttfärssås.
 osv..

Det är helt enkelt väldigt tyst. Fick äran att ha honom hos oss i tio år, och han har det bättre nu det vet jag. Max valde oss och det har vi aldrig ångrat. Vi besökt ett katthem inom KKS (kattkommando Syd) och skulle egentligen titta på en annan kattunge.

Men en liten livlig svart kattunge stal våran hjärtan, han klättrade upp för våran ben, ner i min handväska, sagt och gjort han valde oss. Efter det har han följt med oss i våra flyttar men till sist i huset mådde han som bäst och han blev en väldigt duktig jägare.

Lite bilder på min lilla "kitten" som han för alltid kommer vara.

Maximus, 2004-01-03

Maximus på altanen denna vår. 2014